1600-talets märkligaste svensk

Lars Lerin får ursäkta, men höstens svenska fackbok handlar inte om årstidernas skiftare, utan om en mystiker som ansåg sig ha fått ett budskap direkt från gud, och som försökte göra guld.

1600-talet var en märklig tid, som är mycket svår för dagens människor att förstå. I sin senaste bok bjuder idéhistorikern Håkan Håkansson på en resa genom detta fascinerande sekel. Till största delen följer han Johan Bure, en man som är lika representativ för det svenska 1600-talet som han måste ha varit ett unikum även då.

Johan Bure, från Åkerby i Uppland (senare latiniserat till Johannes Thomae Agrivillensis Bureus), var Sveriges första riksantikvarie och riksbibliotekarie, privatlärare till , samt den första som sammanställde och nedtecknade ett runalfabet. Han gjorde med andra ord stora insatser för humanioran i Sverige. Men som så många andra av denna tids framstående män var han verksam på många olika områden. Han ansåg sig själv vara apokalypsens sista härold, de tidigare hade varit Jesus, Jan Hus (den förste reformatorn) och Martin Luther.

Bure och 1600-talet

Idag är det svårt att tänka sig att en vetenskapsman samtidigt skulle kunna vara en självutnämnd profet. Detta är en skillnad mellan vår tid och 1600-talet, men det finns naturligtvis fler. Håkansson, som till vardags är verksam vid handskriftsavdelningen på Lunds universitetsbibliotek, har inte skrivit en biografi, utan snarare en samling essäer om 1600-talet, där Bure figurerar i samtliga. Man kan nästan se boken som en sorts prequel till Peter Englunds ofedsår, som handlade om den svenska stormaktstiden. Miljöskildringarna blir fysiska och påtagliga med sina skillnader av stank och smuts.

Men det är inte i första hand det fysiska som intresserar Håkansson, helt enkelt av den anledningen att det inte var det som intresserade 1600-talets människor. De brydde sig i första hand om andevärlden, som kunde göras begriplig genom religionen. Världen var en bok, och gud var författaren.

Bure ansåg sig själv vara åsidosatt vid det kungliga hovet, och tyckte inte att han fick de titlar han förtjänade. På sätt och vis är denna bok en upprättelse för honom.